Snart tre månader sedan vi sågs. Känns jättemärkligt. Ibland saknar jag dig, ibland är jag arg, ledsen, besviken och ibland helt oförstående hur det kunde bli såhär. Fast allra längst inne har jag en känsla av att det kunde inte sluta på något annat sätt. Jag mår bra, jag hör att du mår bra och ja, då är väl allt lugnt. Det är iaf det vi sagt till varandra, att det är lugnt. Lugn mellan oss men trots alla ord så finns en gnutta oro som spelar sig ett spratt. Att vi kanske aldrig mer kommer skratta ihop, dricka vin hos dig och lyssna på musiken vi gillar eller att vi aldrig mer kommer åka i din bil och du slår på en låt och säger "Clara, det här är vår låt". Aldrig mer skrämmer mig. Jag hoppas "Vår låt" kommer att spelas igen, en dag, i din bil.

 

 

Kram Clara