Sitter hemma hos Nivas och tänker på hur snabbt tiden här uppe har gått. Det känns inte alls som längesen jag satt och funderade på om jag bara skulle stanna en månad och ge upp och flytta hem. Men jag minns vad som fick mig att stanna.. Jag var på väg tillbaka till Luleå efter några dagar i Umeå hos Sebbe och chefen på Max ringer och erbjuder mig en deltidstjänst. Jag är så sjukt glad idag att jag tog chansen och stannade kvar och om 20 dagar åker jag hem, kanske inte föralltid men för sommaren och då har jag varit här uppe i 4 månader.

Jag minns så väl i höstas när jag var så less på vardagen hemma i Stockholm, less på jobbet, less på hur jag bodde, levde och nu ska jag snart tillbaka. Känns märkligt att tiden gått så fort.

De här 4 månaderna har varit dom bästa, lärorikaste men även rätt jobbiga månader. Det jobbigaste har varit att jag saknat familjen och vännerna hemma i Stockholm men samtidigt att hela tiden ha tanken på att lämna alla fina människor jag lärt känna och umgåtts med här uppe.

Jag vet att när jag kommer hem till Stockholm igen så kommer jag vilja komma tillbaka hit upp och tvärtom.

En person sa till mig en gång:

"Men Clara vart du än flyttar så blir det en vardag där också och allt är inte roligt jämt och det behöver faktiskt inte hända saker exakt hela tiden" Personen som sa det här till mig en gång är en person som följt mig hela livet och jag brukar faktiskt försöka tänka på hans ord då och då för dom stämmer så jävla bra in på mig.

Nu ska jag sova