Jag har tänkt på en sak, en sak som jag tänker på ganska ofta och det är min personlighet och hur jag  kan ändra mitt beteende beroende på vilka jag umgås med. Som t.ex. i handbollslaget framstår jag nog som en rätt snäll, blyg tjej som inte tar för sig sådär jättemycket. Det har alltid varit så, enda sen jag började spela handboll vid åtta års ålder så var jag lagets "minsting", jag var näst kortast i laget och fyllde år sist av alla. Jag fick ofta höra att jag var "Lilla Clara"och på något konstigt vis så lever jag lite kvar i den rollen, trots att jag vuxit ikapp alla storleksmässigt haha.

Mina närmaste vänner som känner mig allra bäst utanför handbollsplanen skulle nog aldrig kunna förstå min roll i handbollslaget eftersom i tjejgänget är jag den som tar för mig rätt bra, pratar mycket, är rätt flummig och samtidigt säga ifrån när det är saker jag inte håller med om.

I familjen är jag yngst av fyra syskon och har alltid varit "minipolisen" som skvallrat till mamma, varit bestämd och antingen väldigt glad eller arg. Inget där emellan. De senaste åren har jag bott själv rätt mycket med mamma och pappa och jag tror faktiskt att de kan hålla med om att jag inte har svårt att visa mitt missnöje. Nu låter jag som världens mest bortskämda unge, men det är jag inte för jag tror dom lärt sig hantera mig ;).

Bakom allt glada, arga eller flamsiga "jag" så bär jag på en velighet som få har. Jag har bråttom och vill att det ska hända något hela tiden och när det inte gör det så tror jag att jag är depimerad. Haha låter säkert helt sjukt men jag tror jag måste göra saker som jag tror på och just nu tror jag på Umeå... Fast imorgon kan det vara Stockholm.

Jag vet egentligen inte varför jag tog upp det här...men jag tycker det är lite intressant hur man kan vara som person beroende på vilka man umgås med. :)


Jag föredrar nog att fortsätta vara...

Bara Clara ;)

Godnatt