När jag var på Iksu idag med Maria så slog tanken mig att jag är lycklig. Jag är gladare, friare och har många färre jobbiga tankar i huvudet än på mycket länge. Jag vet inte vad som fick mig att hålla kvar i dig så länge, borde ha lämnat det för länge länge sedan, långt innan jag flyttade till Umeå. Jag lät dig vara min trygghet men nu efteråt förstår jag inte varför. Jag vet ju att jag klarar mig.


Jag är inte ledsen längre. Kanske just för att jag vet att det var det bästa beslutet som innebar slutet.



// En ännu gladare Clara

For real!