Även om jag kanske (mest troligen) åker tillbaka hem till Stockholm om några veckor så ser jag det faktiskt inte som ett "misslyckande" eller som att komma hem och börja om från ruta ett. NEJ! Så är det inte, och det är ingenting jag försöker intala mig själv heller. Varför jag känner vemod inför denna omställning är till största del för att jag ska lämna alla bra människor jag träffat här i Umeå. Annars känner jag innerst inne att det är helt rätt beslut. Boende och arbete fixar sig när jag kommer till Stockholm. Jag kan erkänna att jag har en klump i magen för hur allt ska bli men om jag ska vara kvar i Umeå så ska det vara för att plugga och det är ingenting som jag är motiverad till att göra just nu. Jag ska till Stockholm och jobba för att sedan förverkliga mina drömmar. Sen ska jag plugga när jag vet vad jag verkligen vill! och om det är om ett eller tio år det låter jag ödet bestämma.


Även om jag tvivlar varannan sekund så säger en inre röst att det här ska bli bra!

Varför låter det här inlägget som ett stort intalande för mig själv?.