Ett halvår sedan jag skrev senast. Jag har varit mitt uppe i livet eller kanske drömmarna om hur det skulle bli, jag pratar framtiden alltså. För två veckor sedan så stannade det upp. Det var fredagen den 13september... 

 

Det var då jag fick en spark i sidan som sa "Vakna Clara! Du drömmer.". Självklart! När ska det bli min tur? Jag som precis börjat tro att det kanske var min tur den här gången och jag som precis börjat vänja mig vid tanken att det var vi. Istället kom sparken i sidan. NEJ! Jag har blivit dumpad och jag tror det var på riktigt den här gången för jag har nog aldrig varit så ledsen. Gråten, Ångesten, Ensamheten. Men nu ska ni få höra...

Jag grät tills tårarna var slut, ångesten dämpades dag för dag när jag tillslut började känna mig patetisk för jag har det egentligen bra! Jag är inte ensam. Jag har så många fina vänner runt mig som ställer upp, lyssnar, ringer, umgås, tröstar. Det är inte synd om mig. 

 

Jag säger absolut inte att att jag inte saknar honom, för det gör jag!

Jag säger absolut inte att jag inte är ledsen, för det är jag!

Jag säger aboslut inte att jag inte vill ha tillbaka det vi hade, för det vill jag!

Jag säger absolut inte att jag inte vaknar och har drömt ännu en fin dröm om honom, för det gör jag! 

 

Men.. Jag måste gå vidare även om jag kanske egentligen inte vill. För du vill inte det här. 

 

 

"DET BLIR BÄTTRE CLARA!"